I helgen var jag på fest hos en kompis. Hårdrocksfest, givetvis. Men bara för att man har fest och lyssnar på hårdrock så behöver man inte kasta tv-apparater genom fönstret och skrika och slåss som en del verkar tro. Tvärtom så kan man ha ganska städade fester men ändå dunka hård musik. Vi var ett gäng grabbar som tog några kalla i ett spabad – inget konstigt med det. Att sitta i bubbelbadet med en öl i handen och prata musik med likasinnade är enligt mig en väldigt lyckad fest. Lite bastu på det så är kvällen komplett!

Jag måste säga att spabadet verkligen var mysigt. Det skulle man ha hemma! Snyggt också, modernt och stilrent. Den dagen jag har pengar att inreda precis som jag vill ska jag ha spabad både inomhus och utomhus. Tänk vad härligt att kunna sitta i trädgården och bubbla när solen går ner. Eller inne i badrummet med lite skön musik och en ångande bastu bredvid. Härligt!

Hur som helst så var det väldigt roligt att träffa grabbarna, för det var ett tag sedan vi sågs och verkligen hängde en hel kväll. Det är underligt att det fortfarande finns så mycket att prata om i ämnet musik trots att vi har känt varandra länge och pratar musik varje gång vi ses. Men det är väl så med intressen. Det tar liksom aldrig slut, och tur är väl det. Tänk vad hemskt det vore om det helt plötsligt inte fanns något att diskutera om hårdrock längre. Då skulle jag hoppa direkt ner i graven!

Dags att köpa en ny TV-bänk, och det förstår ju alla att en sådan möbel måste väljas med försiktighet. Det är lätt hänt att det blir fel, och ofta är det småsaker som spökar. Efter att ha kollat runt på Trademax hittade jag några kandidater. Den första var Lago TV-bänk, 120 centimeter lång i svart högblankt. Svart högblankt är snygg, och det verkar vara en rejäl TV-bänk, men tyvärr är det också en av de dyrare. 2,995 pix vill de ha för den. Det blir mycket hårdrock det.

Lyckligtvis så har de även andra TV-bänkar i bra storlek och med rätt färg. Solo TV-bänk i svart verkar vara en rejäl sak. 220 centimeter bred och mycket plats för DVD-skivor. Samtidigt också tusen kronor billigare. Slutligen så kollade jag också närmare på ett riktigt billighetsalternativ, Vipers svarta TV-bänk för 1,245 kronor, 120 centimeter bred. Dock så tycker jag inte den ser riktigt lika bra ut som de två förstnämnda, även om priset lockade. Gillar inte glas i TV-bänkar, tycker att det stör lite när man sitter där och glor på dumburken.

Till slut bestämde jag mig. Det fick bli Solos maffigt stora TV-bänk. Priset är överkomligt, och det extra stora förvaringsutrymmet avgjorde saken, samtidigt som den också ser bra ut. Snygg lackerad yta, och klassisk design. På den kommer TV:n alla gånger att pryda sin plats. Nu är det bara att betala och vänta. Skönt också att frakten inte kommer att kosta skjortan. Dagens bästa inköp så här långt.

Iron Maiden var en av föregångarna i det som brukar kallas andra vågen av brittisk hårdrock, och man var också det band som uppnådde överlägset störst framgångar. Bland annat lyckades man få amerikanska rednecks att vilja bränna deras skivor, eftersom de trodde att bandet var satanister. Skivan det handlade om var The Number of the Beast, och den blev bandets riktigt ordentliga genombrott. Redan de två första skivorna sålde bra, men det var med Number of the Beast som det riktigt rejäla genombrottet kom. Sedan dess har man varit ett av världens absolut största hårdrocksband, även om man hade en mindre svacka under de år Bruce Dickinson lämnat gruppen.

Vad är det då som gör Number of the Beast till en av de bästa hårdrocksskivorna den här sidan Black Sabbath? Dels var det Dickinsons första skiva med bandet och det var nog det som gjorde att alla pusselbitar föll på plats. Paul Di’Anno var ingen dålig sångare, men Dickinson tillförde något alldeles extra. Låtarna var ett snäpp bättre än tidigare, och det finns inte ett dåligt spår på skivan. Det är ren hårdrocksglädje från första spåret till det sista.

En av hemligheterna bakom Iron Maidens framgångar, som kan spåras till The Number of the Beast, är att det i princip inte finns några hårdrockare som inte gillar skivan. Gillar du hårdrock, så gillar du The Number of the Beast, få om ens några andra hårdrocksband har lyckats med det, vare sig före eller efter. En tidlös klassiker.

Vissa oförstående individer kanske tror att det är enkelt att inreda sin lya i hårdrocksstil. Nitar, läder, pentagram, upp och nedvända kors och liknande. Kombinera med lite snygga planscher, och så är man klar. Men det är för nybörjare, för den kräsne hårdrockaren som tar det där med heminredning på allvar behövs mer än så. Samtidigt gäller det att inte gå för långt. Idén med att ta gamla vinylomslag, eller bildskivor, och sätta upp dem på väggen kan kanske verka vara en bra idé. Görs det med mycket måtta så kan det kanske gå an, men tapetserar man hela väggarna vinylomslag så blir ju intrycket snarare att här, här bor någon som egentligen inte gillar musik, utan mest vill visa upp hur hipp han är som har massa vinyl – på väggarna!

Absolut inget fel med att gilla vinylskivor, har själv en samling, och de står där i sin skivhylla, men på ett praktiskt vis. De spelas ju faktiskt fortfarande då och då, även om det i ärlighetens namn kan ta ett tag mellan gångerna. Men att bläddra i någons skivsamling är något som gradvis försvunnit. Bläddra i någons vinylsamling? Häftigt, för att omslagen var så stora. Bläddra i CD-samling? Också häftigt, men de små omslagen är inte lika kul. Bläddra i någons iPod? Nej! Både en vinyl- och en CD-samling kan vara ett snyggt inslag i en hårdrockig inredning, men det måste göras med viss finess, och inbjuda gäster till att kolla igenom den. Oslagbart sätt att få igång samtal på.

Airheads är en lite halvdan film från början av 1990-talet. Handlingen kanske låter lite kul: ett rockband tar en radiostation som fångar för att deras musik ska spelas i radion. Men det bästa med filmen handlar om ett spörsmål av teologisk art: vem är gud? Filmen levererar det helt korrekta svaret på frågan: Lemmy Kilmeister, Motörheads frontfigur. Lyckligtvis så behöver man inte se igenom hela filmen för att se skämtet utan det finns med som en del av Motörheads musikvideo till Born to Raise Hell. Lemmy medverkar för övrigt ett kort ögonblick i sagda film, men det är uppenbart att han inte gav den sin välsignelse, i och med att den inte blev någon större framgång. Lemmy är helt enkelt inte en gud man ska försöka fjäska för.

Ja, sådana teologiska funderingar kan man dras in i genom att lyssna på hårdrock, speciellt då om det handlar om Motörhead. Bandet som det av någon anledning verkar som även sådana som normalt tycker att hårdrock är meh ofta uppskattar. Varför det är på det viset är svårt att begripa, men det verkar som även de otrogna inser Lemmy Kilmeisters storhet. Om du är en av dessa som ännu inte fullt ut förstått Motörheads storlek, så bör du göra bot och bättring. Börja med att införskaffa albumet Ace of Spades från 1980; det brukar vara tillräckligt för att övertyga även de värsta tvivlarna. Sedan är det bara att följa upp med precis allt som Lemmy någonsin varit i närheten av.

Tysk hårdrock kan ibland kännas lite som ett skämt, det är bara att erkänna. Delvis beror det på gruppmedlemmarnas namn – Markus Grosskopf, Udo Dirkschneider och många andra namn låter helt enkelt lite… lustiga på svenska. Men det går inte att förneka att Tyskland frambringat några stora hårdrocksband, dom gjort en del rejäla låtar.

Accept
Balls to the Wall var givetvis den stora hitten, och låten de flesta kommer ihåg dem för. Men de hade definitivt mer att komma med, och under 1980-talet släppte man flera skivor som fortfarande tål att tas fram och lyssna på. Balls to the Wall, Restless and Wild och Metal Heart kan framför allt rekommenderas alla som vill botanisera i tysk 1980-talshårdrock.

Scorpions
De verkliga veteranerna inom tysk hårdrock, som har hållit på sedan mitten av 1960-talet. Debutskivan kom 1972, och sedan dess har man haft ett antal stora internationella hits. Av någon anledning är det dock deras ballader som oftast klättrat på listorna, där Still Loving You är lite mindre uttjatade än Wind of Change. Men man har en hel massa rockigare låtar på repertoaren, som dock är väl oöverskådlig. Rock You Like a Hurricane är ett bra exempel på deras stil; musik i gränslandet mellan hårdrock och rock.

Helloween
Tysk fantasyhårdrock av ädlaste valör, fast inte så länge. Bandets debut kom 1985, men det är främst för de två skivorna Keeper of the Seven Keys Part I och II som man är ihågkomna. Efter dessa album förlorade man nämligen förståndet, och uppföljaren hette Pink Bubbles Go Ape. Den var inte speciellt bra. Man försökte senare reparera skadan, men vissa av oss vill helst bara minnas dem för Keeper of the Seven Keys I och II.