Iron Maiden var en av föregångarna i det som brukar kallas andra vågen av brittisk hårdrock, och man var också det band som uppnådde överlägset störst framgångar. Bland annat lyckades man få amerikanska rednecks att vilja bränna deras skivor, eftersom de trodde att bandet var satanister. Skivan det handlade om var The Number of the Beast, och den blev bandets riktigt ordentliga genombrott. Redan de två första skivorna sålde bra, men det var med Number of the Beast som det riktigt rejäla genombrottet kom. Sedan dess har man varit ett av världens absolut största hårdrocksband, även om man hade en mindre svacka under de år Bruce Dickinson lämnat gruppen.
Vad är det då som gör Number of the Beast till en av de bästa hårdrocksskivorna den här sidan Black Sabbath? Dels var det Dickinsons första skiva med bandet och det var nog det som gjorde att alla pusselbitar föll på plats. Paul Di’Anno var ingen dålig sångare, men Dickinson tillförde något alldeles extra. Låtarna var ett snäpp bättre än tidigare, och det finns inte ett dåligt spår på skivan. Det är ren hårdrocksglädje från första spåret till det sista.
En av hemligheterna bakom Iron Maidens framgångar, som kan spåras till The Number of the Beast, är att det i princip inte finns några hårdrockare som inte gillar skivan. Gillar du hårdrock, så gillar du The Number of the Beast, få om ens några andra hårdrocksband har lyckats med det, vare sig före eller efter. En tidlös klassiker.
Vissa oförstående individer kanske tror att det är enkelt att inreda sin lya i hårdrocksstil. Nitar, läder, pentagram, upp och nedvända kors och liknande. Kombinera med lite snygga planscher, och så är man klar. Men det är för nybörjare, för den kräsne hårdrockaren som tar det där med heminredning på allvar behövs mer än så. Samtidigt gäller det att inte gå för långt. Idén med att ta gamla vinylomslag, eller bildskivor, och sätta upp dem på väggen kan kanske verka vara en bra idé. Görs det med mycket måtta så kan det kanske gå an, men tapetserar man hela väggarna vinylomslag så blir ju intrycket snarare att här, här bor någon som egentligen inte gillar musik, utan mest vill visa upp hur hipp han är som har massa vinyl – på väggarna!
Absolut inget fel med att gilla vinylskivor, har själv en samling, och de står där i sin skivhylla, men på ett praktiskt vis. De spelas ju faktiskt fortfarande då och då, även om det i ärlighetens namn kan ta ett tag mellan gångerna. Men att bläddra i någons skivsamling är något som gradvis försvunnit. Bläddra i någons vinylsamling? Häftigt, för att omslagen var så stora. Bläddra i CD-samling? Också häftigt, men de små omslagen är inte lika kul. Bläddra i någons iPod? Nej! Både en vinyl- och en CD-samling kan vara ett snyggt inslag i en hårdrockig inredning, men det måste göras med viss finess, och inbjuda gäster till att kolla igenom den. Oslagbart sätt att få igång samtal på.
Airheads är en lite halvdan film från början av 1990-talet. Handlingen kanske låter lite kul: ett rockband tar en radiostation som fångar för att deras musik ska spelas i radion. Men det bästa med filmen handlar om ett spörsmål av teologisk art: vem är gud? Filmen levererar det helt korrekta svaret på frågan: Lemmy Kilmeister, Motörheads frontfigur. Lyckligtvis så behöver man inte se igenom hela filmen för att se skämtet utan det finns med som en del av Motörheads musikvideo till Born to Raise Hell. Lemmy medverkar för övrigt ett kort ögonblick i sagda film, men det är uppenbart att han inte gav den sin välsignelse, i och med att den inte blev någon större framgång. Lemmy är helt enkelt inte en gud man ska försöka fjäska för.
Ja, sådana teologiska funderingar kan man dras in i genom att lyssna på hårdrock, speciellt då om det handlar om Motörhead. Bandet som det av någon anledning verkar som även sådana som normalt tycker att hårdrock är meh ofta uppskattar. Varför det är på det viset är svårt att begripa, men det verkar som även de otrogna inser Lemmy Kilmeisters storhet. Om du är en av dessa som ännu inte fullt ut förstått Motörheads storlek, så bör du göra bot och bättring. Börja med att införskaffa albumet Ace of Spades från 1980; det brukar vara tillräckligt för att övertyga även de värsta tvivlarna. Sedan är det bara att följa upp med precis allt som Lemmy någonsin varit i närheten av.